En röst i natten

Det känns som att jag vandrar i en labyrint och försöker hitta ut,men vilken väg jag än väljer så ser jag inte ett ljus längst bort i gången,Ingen jag möter heller som jag kan fråga efter hjälp och vägen ut.

Finns de nån hjälp?Jag sätter mig ner och funderar på hur jag ska lugna ner mig och få lite ro och hopp inombords,men efter ett tag så tänker jag att jag måste vila lite för jag är trött och kan inte tänka klart.
Men så fort jag lägger mig ner och blundar så kommer alla dessa otrevliga bekymmer och tankar tillbaka.Och så fort jag somnar så sover jag oroligt och vaknar efter några minuter alldeles kallsvettig.

Om jag tänder en cigarett så kanske jag lugnar ner mig och kan somna om,men självklart så blir jag ju piggare och piggare.Lika bra och fortsätta söka efter "utgången".Som tur är har jag ju min mobil med mig och kan ringa en vän som försöker hjälpa mig ut ur det här eländet,det känns som om den personen har varit i samma situation som jag tidigare och hittat ut.Ett litet hopp tänds inom mig.

Jag förklarar min situation nästan med gråten i halsen och den trygga rösten försöker förklara i hur jag ska hitta en lösning.Jag tänker snabbt för mig själv att undra hur det hade sett ut om alla personer var som den här rösten jag hör i örat, så underbart.
Jag vandrar vidare samtidigt som jag blir guidad mot befrielsen (förhoppningsvis).
Jag hör rösten svagt i örat säga till mig att "om du gör si och så så kanske du hittar ut,du måste lita på vad hjärtat och hjärnan säger,vilken väg vill du gå?"
Plötsligt känns det som att "jo jag litar på rösten och går som hjärnan vill"
Men efter några steg så stannar jag upp och frågar mig själv är det verkligen den här vägen jag vill gå?
Snabbt tar jag upp min mobil och ringer upp den här vännen och berättar om min ångest att jag inte har mod eller ork själv att välja den rätta vägen eftersom jag just nu är inte i balans att fatta sådana viktiga beslut...

Ibland så ser jag klart och tydligt ett ljus där framme,men efter ett tag så slocknar hoppet lika fort som det tändes.Tänker snabbt att i morgon kanske jag känner mig bättre till mods och hittar ut...
Jag känner att jag börjar bli hungrig,har knappt ätit något på flera dagar,har ingen matlust vill bara finna en utväg från detta mörker.
Snart är det en ny dag får se om det finns nått hopp då...

Det är konstigt men jag är snart 34 år och tror jag aldrig har saknat mina föräldrar så mycket som jag gör just nu.
Bara få sitta och prata med dom i lugn och ro känna deras närvaro och lyssna på deras ärliga åsikter.

Lite om min Tankar och Funderingar

Tänk om "vänner" skulle vara som våra föräldrar och ALDRIG sviker oss,vad sjukt skönt det skulle vara.Vars finns dom vännerna?

Vad är en vän?
Vem är mina vänner?
När vet man att man har en RIKTIG vän?
När vet man att man kan kalla den man tycker är en vän för vän?
Tänk om den personen inte ser likadant på saken?
Undra om ni också har funderat på det?


Jaja nu ska jag se om jag hittar ut ur denna labyrint ha de bra alla "vänner" och ovänner ;)

(snälla ring nån dag "lillen")

sara <3<3<3